Så sant.
Taget ur hannapees blogg:
Mina stamceller. Föräldrar. Mor och far. Morsan & farsan. Älskade mamma och pappa! Dessa två personer gav mig inte bara liv, de här är två personer som varje dag i flera års tid packade min lilla rygga, klädde på mig mörklila baskern, ordnade med papper, hjälpte med läxor, blåste där det gjorde ont, tröstade bort tårar, höll mig trygg och fick mig att förstå att oavsett vad skulle det alltid finnas två personer i världen som alltid älskade mig och mina syskon över allt annat i hela världen.
Man kan ha mycket åsikter om sina föräldrar. Och till och från har jag stört ihjäl mig på mina. Som de åren då pappa alltid, alltid, alltid skulle retas på morgonen. Eller när mamma ska prata/skryta om mig för sina vänner och säger helt fel saker som absolut inte stämmer?! Eller hur de tuggar eller att pappa ska kramas fast han har en istapp på nästoppen från skidåkning. Eller som de åren jag var 100% säker på att jag var mycket SMARTARE än mina föräldrar.
...Men sen växer man upp, får lite perspektiv och upptäcker plötsligt att allt ens föräldrar är människor med egna erfarenheter och känslor precis som jag! Och att det enda de här människorna vill och gör allt för, är att jag ska vara lycklig.
Mina föräldrar har och gör fortfarande allt för mig. Och ibland kan jag bli fruktansvärd rädd för det, dels för att de en dag inte kommer finnas här men också för att jag inte vet om jag kommer kunna ge mina framtida barn allt som mamma och pappa gett mig. Kommer denna villkorslösa kärleken på köpet då man föder någon annan? Eller hur fungerar det?
Och även om kärleken kommer finnas där så är jag rädd för att jag är alldeles för egoistisk och lat för att ge mina barn så mycket tid i form av utflykter, resor och cRaZy upptåg som mina föräldrar gett mig?!
Hursomhelst. Tack mamma och pappa, för att ni orkat och velat och gjort så mycket för mig. Om jag nu inte har orken att ge tillbaks allt det ni ger mig, så har jag förhoppningsvis ekonomin i framtiden att köpa ett stort hus till er på franska rivieran ...plus alla barnbarn jag kommer föda er!
/ A.
Mina stamceller. Föräldrar. Mor och far. Morsan & farsan. Älskade mamma och pappa! Dessa två personer gav mig inte bara liv, de här är två personer som varje dag i flera års tid packade min lilla rygga, klädde på mig mörklila baskern, ordnade med papper, hjälpte med läxor, blåste där det gjorde ont, tröstade bort tårar, höll mig trygg och fick mig att förstå att oavsett vad skulle det alltid finnas två personer i världen som alltid älskade mig och mina syskon över allt annat i hela världen.
Man kan ha mycket åsikter om sina föräldrar. Och till och från har jag stört ihjäl mig på mina. Som de åren då pappa alltid, alltid, alltid skulle retas på morgonen. Eller när mamma ska prata/skryta om mig för sina vänner och säger helt fel saker som absolut inte stämmer?! Eller hur de tuggar eller att pappa ska kramas fast han har en istapp på nästoppen från skidåkning. Eller som de åren jag var 100% säker på att jag var mycket SMARTARE än mina föräldrar.
...Men sen växer man upp, får lite perspektiv och upptäcker plötsligt att allt ens föräldrar är människor med egna erfarenheter och känslor precis som jag! Och att det enda de här människorna vill och gör allt för, är att jag ska vara lycklig.
Mina föräldrar har och gör fortfarande allt för mig. Och ibland kan jag bli fruktansvärd rädd för det, dels för att de en dag inte kommer finnas här men också för att jag inte vet om jag kommer kunna ge mina framtida barn allt som mamma och pappa gett mig. Kommer denna villkorslösa kärleken på köpet då man föder någon annan? Eller hur fungerar det?
Och även om kärleken kommer finnas där så är jag rädd för att jag är alldeles för egoistisk och lat för att ge mina barn så mycket tid i form av utflykter, resor och cRaZy upptåg som mina föräldrar gett mig?!
Hursomhelst. Tack mamma och pappa, för att ni orkat och velat och gjort så mycket för mig. Om jag nu inte har orken att ge tillbaks allt det ni ger mig, så har jag förhoppningsvis ekonomin i framtiden att köpa ett stort hus till er på franska rivieran ...plus alla barnbarn jag kommer föda er!
/ A.
Kommentarer
Trackback
